Sticksöndag med loppispaus

"Mamma, idag ska du få sticka hela dagen."

Vilket kärleksfullt löfte! Så hoppas jag att det blir också, jag ska dock ta en paus klockan två och gå på loppis på Timmeleparken. Jag har förhoppningen om att bli färdig med en sjal till Garnkampen, den ska jag ha med i ett lotteri. Här är en tjuvkik...

Frågar ni mig blir den användbar, vacker och mjuk som en dröm!

Om att ge av sig själv och sin tid och att bli lite rikare

Jag stickar mer än gärna både till mig själv och andra. I våras öppnade jag och mina vänner en insamling på cancerfonden och barncancerfonden under namnet garnkampen mot cancer. Som ersättning för handstickat brukar jag begära ersättning för garnet och ett bidrag till insamlingen. I de flesta fall, när jag stickar något på beställning, får jag generösa bidrag till vår insamling. Inte alltid. Jag försöker att inte bli besviken. Alla människor förstår helt enkelt inte att ett par sockar tar 6-7 timmar att sticka och att garn faktiskt är ganska dyrt. I de flesta fall är människor hårresande generösa. Jag har fått 500 kr för raggsockor så jag tänker att det jämnar ut sig. Ni kan följa våra insamlingar här och här. Garnkampen mot cancer har en hemsida och en facebook-sida för den som vill läsa mer.

Under oktober månad sålde vi rosa armband och annat rosa stickat. Vi beslöt att pengarna skulle gå till Bröstcancerföreningen Viola i Borås. En summa är idag överförd till föreningen och jag hoppas att pengarna ska kunna sprida lite glädje hos de drabbade kvinnorna och deras familjer. Det känns skönt att kunna ge. Jag känner mig lite rikare, konstigt nog.

En ny blogg ser dagens ljus

Nu är det dags att göra slag i saken och börja blogga själv. Jag har länge varit en frekvent besökare på olika bloggar, främst sådana som har med hantverk att göra. Eller egentligen bara hantverk och helst då stickning. Jag läser men kommenterar sällan. Eller, jo. Jag kommenterar ibland men raderar eftersom jag inte har någon egen blogg och den där lilla säkerhetsrutinen på slutet ska fyllas i stoppar mig. Jag skaffar google+ för att kunna logga in och kommentera men glömmer mina uppgifter. Min systerdotter ordnade en hemsida som jag ibland uppdaterar i ett gemensamt projekt och det känns så där. Som att jag olovandes går in och manipulerar någons hemsida. Jag ska berätta mer om det senare. Nu är detta min blogg. Jag skriver oavsett om någon annan än jag själv läser. Kanske för att dokumentera min vardag, kanske för att jag behöver lära mig att blogga. Jag är faktiskt lärare i svenska och det är min förbannade skyldighet att lära mig hur man kommunicerar med världen 2013. Jag ger mina elever digra skrivuppgifter, det är dags att fröken får smaka sin egen medicin.

Ulliga gulliga hälsningar

Anneli