Favoritbloggar

Min blogglista

onsdag 27 november 2013

Om att ge av sig själv och sin tid och att bli lite rikare

Jag stickar mer än gärna både till mig själv och andra. I våras öppnade jag och mina vänner en insamling på cancerfonden och barncancerfonden under namnet garnkampen mot cancer. Som ersättning för handstickat brukar jag begära ersättning för garnet och ett bidrag till insamlingen. I de flesta fall, när jag stickar något på beställning, får jag generösa bidrag till vår insamling. Inte alltid. Jag försöker att inte bli besviken. Alla människor förstår helt enkelt inte att ett par sockar tar 6-7 timmar att sticka och att garn faktiskt är ganska dyrt. I de flesta fall är människor hårresande generösa. Jag har fått 500 kr för raggsockor så jag tänker att det jämnar ut sig. Ni kan följa våra insamlingar här och här. Garnkampen mot cancer har en hemsida och en facebook-sida för den som vill läsa mer.

Under oktober månad sålde vi rosa armband och annat rosa stickat. Vi beslöt att pengarna skulle gå till Bröstcancerföreningen Viola i Borås. En summa är idag överförd till föreningen och jag hoppas att pengarna ska kunna sprida lite glädje hos de drabbade kvinnorna och deras familjer. Det känns skönt att kunna ge. Jag känner mig lite rikare, konstigt nog.

tisdag 26 november 2013

Om att komma hem

Jag älskar att vara hemma. Det låter kanske tråkigt men sån är jag. Det finns ett ställe till, förutom mitt eget hem, som känns som hemma. Varje torsdag finns det möjlighet att gå på stickcafé på Charlottendals gård. Kl 19.00 står stickarboden öppen, Det sprakar ofta i kaminen och kaffe och hembakat står framdukat. Ahhh, en plats vid bordet. Stickning i händerna och garn överallt. Har ni inte besökt gårdsbutikerna i området kring Hökerum är det dags. Jag kan rekommendera tidigare nämnda garnbutik, Avelsås Naturhem, Grovare Lamm och handel, Älvåkers skafferi. Se till att planera in en runda snart och missa för allt i världen inte fika på Älvåkers skafferi. Så himmelskt gott! Alla finns på facebook.

Den försvunna diamanten

Idag är sonen sjuk och vi spelar mest Den försvunna diamanten hela tiden. Det är lyx att torka näsan och förfasas över rövare som stjäl våra pengar. Det är lyx att unna sonen att hitta diamanten när hostan är som besvärligast. Vi läser barnens bibel, det är favoritboken just nu. Hur nu det gick
till?

I går kväll fick jag några timmar med mina fina stickvänner i stickgruppen Femtio nyanser av ull. I ett tyst hus satt vi tysta och räknade maskor. Ingen av oss hade särskilt social stickning på gång i går kväll men det gjorde inget. Vi hade en riktigt skön kväll.

Låt mig berätta hur det gick till när vi startade stickgruppen. Så här var det, jag hade stickat ett tag i min ensamhet här hemma. Min systerdotter ville lära sig så jag och hon satt tillsammans emellanåt och stickade. Inte alls särskilt ofta men ändå. Jag satt vid Online stickcafé och tyckte att det lät så trevligt med stickträffar, jag lyssnade på Stickpodden och ville flytta till Kalmar och gå på stickklubben. Så en dag när jag var på posten hälsade jag på en annan bybo och sneglade på en mössa hon hade på sig. Jag samlade mod och frågade om hon hade stickat mössan själv, den var så fantastiskt fin. Jo, det hade hon. Hon berättade att hon gillade att sticka. Ville hon kanske sticka hemma hos mig nån dag? Tja, jo - det vore trevligt. Och så gjorde vi det. Jag raggade helt enkelt upp henne (!) och några till och så var vi igång. Från början hade vi tänkt att varannan vecka kunde vara lagom men det blev snart en gång i veckan och ibland åker vi tillsammans på stickcafé på Charlottendals gård också. Vi har varit på en gemensam utflykt till Tant Kofta, vi har stickat på caféer och restauranger och haft garnbyten. Hur härligt är inte det?

Jag är så glad att jag har träffat er, kära vänner i Femtio nyanser av ull. Ni betyder mycket för mig!

måndag 25 november 2013

En ny blogg ser dagens ljus

Nu är det dags att göra slag i saken och börja blogga själv. Jag har länge varit en frekvent besökare på olika bloggar, främst sådana som har med hantverk att göra. Eller egentligen bara hantverk och helst då stickning. Jag läser men kommenterar sällan. Eller, jo. Jag kommenterar ibland men raderar eftersom jag inte har någon egen blogg och den där lilla säkerhetsrutinen på slutet ska fyllas i stoppar mig. Jag skaffar google+ för att kunna logga in och kommentera men glömmer mina uppgifter. Min systerdotter ordnade en hemsida som jag ibland uppdaterar i ett gemensamt projekt och det känns så där. Som att jag olovandes går in och manipulerar någons hemsida. Jag ska berätta mer om det senare. Nu är detta min blogg. Jag skriver oavsett om någon annan än jag själv läser. Kanske för att dokumentera min vardag, kanske för att jag behöver lära mig att blogga. Jag är faktiskt lärare i svenska och det är min förbannade skyldighet att lära mig hur man kommunicerar med världen 2013. Jag ger mina elever digra skrivuppgifter, det är dags att fröken får smaka sin egen medicin.

Ulliga gulliga hälsningar

Anneli